Har inte skrivit här på ett tag och det har hänt en del sen sist. Både roliga saker och tråkiga. De tråkiga tänker jag inte gå in närmre på då det är rätt privat och man vill inte hänga ut någon. Ni som vet, ni vet… Vad gäller det roligare så har vi skaffat oss en katt! Ja, du läste rätt 😬🐈🐾 Vi har adopterat oss en 2-åring från KKS (Kattkomando syd) och han är världens keligaste kisse. I morgon är det en vecka sen vi hämtade hem honom men det känns som om vi haft honom sen han var liten. Man skulle lätt kunna tro det med tanke på hur tillgiven och social han är efter så kort tid 😃 Bildsvit ser du här ❤️

Med träning har det varit uselt sista  en och en halv veckan men som sagt, jag har haft (och har) mycket som surrar i huvudet. Många tankar och känslor som far runt. Dåligt samvete fast jag inte bör och ännu lite mer dåligt samvete för att jag känner som jag gör. Är kluven och dras åt två håll. Jag är inte ledsen utan mest bara förbannad. Arg. Kanske borde man nyttjat det till träningspass tycker någon men nej, fokus är ett måste när man tränar och det har det varit skralt med. Försöker fortsätta som normalt men tankarna är där hela tiden. Vore nog konstigt annars. Tar en dag i taget och ser vad som sker. Men, igår valde jag faktiskt att ta mig till NW för ett spinningpass och det var jobbigt men precis vad jag behövde! Var egentligen bokad på pumpen med kände inte alls för det passet utan behövde ett intensivt med flås som jag kunde avreagera mig på. Så jag bokade av pumpen och spinning fick det bli och det blev helt perfekt! 🚴💦

Nu ska jag alldeles strax bege mig ut i köket och påbörja dagens middag. På menyn står Pizzalimpa med oliver och krispig gurka. Vi kör matkasse från Citygross sen förra måndagen. Vet inte vad vi tycker än, inte mer än att det är rätt smidigt att slippa velandet och funderandet på vad man ska käka. Om det är värt det pengamässigt har vi inte blivit kloka på än. Maträtterna är okej. Inget woohoo men klart gott. Vi kommer att ge det nån vecka till och sen får vi se hur vi ska göra fortsättningsvis.

Ikväll är det jobb och jag kommer att gå in till tåget när det närmar sig. Känner att jag kan behöva den promenaden och frisk luft…

FacebookTwitter

Naket och ärligt för ovanlighetens skull

Det har snart gått ett år sen jag startade processen mot att en gång för alla bli kvitt min vikthets och mitt mående pga den. Med en incident nära inpå var jag både orolig och rädd för framtiden. För vad den hade med sig i bagaget åt mig om jag skulle fortsätta i samma bana. Vad skulle den ha med sig som även påverkade min familj? Det bästa jag hade? Och har! Jag var rejält nere i en svacka och kände att jag inte kom upp hur jag än bar mig åt. Jag är inte den som öppnar mig och pratar med kreti och pleti, inte ens med nära och kära. Eller med någon professionell. Jag är bara inte sådan utan jag försöker alltid ”rida ut stormen”. Jag är den som klistrar på ett leende eller tar på mig masken och låtsas som att allt är bra. Det funkar ju till en början men ganska snart hänger mungiporna ändå och man ser mest plågad ut. Masken kasar och vill inte riktigt sitta på plats…

Min tanke att ta kontakt med vårdcentralen för att få skickat iväg en remiss om förfrågan på en GBP kom till under en utbildning med jobb. Kvinnan som höll i den sa något som verkligen fick mig att stanna upp och det var som att hon pratade direkt till mig. Minns inte alls vad hon sa men känslan som for genom mig, den minns jag! Tanken blev till handling och mitt beslut var inget jag pratade med någon om. Inte mer än med sambon. Ingen annan hade med saken att göra och har egentligen inte det nu heller. Men jag har alltid varit så brydd om vad folk tycker och tänker om mig och mitt. Är lite så fortfarande men jobbar stenhårt på att låta bli. Har kommit en bra bit på vägen och faktiskt, operationen har gett mig ännu mer styrka att skita i alla andra och vad de kan tyckas tänka och tro. Det är en ständig process men jag kommer längre och längre.

Jag är inte öppen med att jag gjort operationen men inte heller döljer jag det. Frågar folk så svarar jag men jag är inte min operation. Jag är fortfarande Jessica. Vissa accepterar valet jag gjort och andra gör kanske det inte. Den som inte accepterar mitt val har heller ingen plats i mitt liv. Man behöver inte tycka att jag gjort rätt eller tycka om ingreppet i sig och det är helt okej men, behåll din åsikt för dig själv. Nu har jag inte fått så mycket kommentarer och det kan ju bero på att folk anser att mitt liv är mitt och mina val är mina eller så pratar man så in i bomben när jag inte är där eller har ryggen emot. Men, då bjuder jag på det 😛

Jag vet att jag tjatat om det i andra inlägg men jag mår verkligen bra. På alla plan. Jag är så nöjd med mitt val och jag hoppas att jag får fortsätta må på topp. Känner mig lyckligt lottad över att ha fantastiska vänner, en underbar familj, fina söner, goa dottern och så min älskade sambo. Han har betytt oerhört mycket för mig under alla våra år och gör så fortfarande. Han känner mig utan och innan, kan läsa mig som en öppen bok. Känner mig många gånger bättre än vad jag själv gör ❤️ Jag känner mig bortskrämd över att få må så bra, att ha det bra. Pessimisten i mig kan ändå inte låta bli att mumla ”undras när det vänder”…

sant

@ 00:14

FacebookTwitter