Klockan har passerat midnatt & det är en ny dag, måndagen är här. Detta är väl egentligen som vilken annan måndag som helst borsett från att det är precis, exakt 1 år sedan jag & sambon var uppe på första, enskilda träffan på XV. Man kan knappt tro att det gått ett år men på samma gång känns det som 10.

Egentligen skulle man boka in sig på en ny, enskild träff & fått mätt sig på Tanitavågen. Man gjorde ju en sådan mätning på första träffen + att man gjorde en andra när man gått klart på helfarten & mina siffror hade halverats! Nu vet jag ju att jag gått upp i vikt sen målgången så de siffror jag fått på en mätning idag hade inte alls varit lika bra som den där andra mätningen men jag vet också att jag inte är i närhet av den första heller. På onsdag i nästa vecka är det dags för den absolut sista träffen på Lifetime & efter den är året vi band upp oss på slut. Känns faktiskt en aningens vemodigt men på samma gång känns det som om det är dags att stå helt på egna ben. Fast, helt på egna ben kommer inte jag att stå då jag i veckan som gick omvandlade mitt medlemsskap; jag kommer att fortsätta träna där uppe samt ha möjligheten att köpa soppor även i framtiden. Sambon har väl inte riktigt bestämt sig för vad han ska, tror jag.

Jag däremot har till 150% bestämt mig för att ta ett nytt ryck med sopporna, få bort några få kilo men framförallt få bort suget efter allt det onyttiga som kommit efterhand. Som jag tidigare skrivit trodde jag att jag hade min karaktär bara jag lät bli chipsen, nu vet jag att så inte är fallet utan för min del verkar det vara allt eller inget alls. Lite trist men enligt mig är det ett billigt pris för att få vara smal(are) & trivas med mig själv. Att trivas med mig själv är en känsla jag aldrig helt haft, har väl inte vantrivts heller om jag ska vara ärlig men jag vill aldrig mer tillbaka till hur jag var för ett år sedan, aldrig!

Har suttit & kollat igenom gamla kort, läst om bloggen från start tills idag & jag blir lika full av beundran varje gång. Vilken fantastisk resa man gjort, egentligen. Kan stundtals inte helt förstå att det är mig det handlar om. Känns som om det är någon annan det handlar om, någon annans liv…

Nu när det här året har gått känns det lite som att det vore på sin plats med en sammanfattning. Har plockat fram ett urval bilder från mitt gångna år & tycker väl att dom talar för sig själv. Men..än är inte resan klar, den är något som (för min del) kommer att pågå under lång tid framöver. Jag kommer, mest troligt, att få kämpa med vikten ett bra tag framöver..aldrig kunna slappna av. Vem vet, kanske resten av livet. Jag hoppas ju inte att det ska behöva vara så men om det är vad som krävs so be it…!