När jag var uppe på gymmet igår innan jobbnatten så kryllade det av folk i alla dess storlekar; man har ju startat en massa nya grupper nu efter sommaren & synen av alla taggade tjejer/killar/kvinnor/män fick mig att småle. Det där var ju jag för ett år sedan, full av motivation & siktet på ett smalare jag. Även i själva gymdelen var det fullt av nytt folk & för första gången på länge kände jag mig smal. Får man lov att säga så; att man kände sig smal eftersom där stod någon kraftig sidan om? Det blev liksom en kick att se mig själv springa, svettig & dan, på löpbandet där någon annan precis orkade gå i promenadtakt på löpbandet sidan om. Jag tycker det låter så hemskt även om det inte är något illa ment. Jag skämdes nästan när tanken flög över mig igår. Kunde inte låta bli att jämföra mig med killen sidan om & för första gången såg jag på allvar hur mycket jag faktiskt gått ner! Kom även en ”fan vad jag kan” över mig när jag sprang mig svettig, 3km på dryga 20 minuter medans killen sidan om flåsade i promenadtakt. Och nej, jag menar inget illa med det för den flåsande var jag förra året & tänk vad man klarar av om man bara brukar allvar, vilken ork & energi man bygger upp efterhand. Ta min första träff med Crosstrainern tex, jag stod pall i knappt 3,5 minut & sen var jag så slut att jag inte ens kunde svara på något som min sambo sa till mig. Efter dessa ”ynka” minuter svettades jag nästan lika mycket som efter gårdagens löp. Idag står jag på samma maskin i 60 minuter utan att ta paus. Killen sidan om kommer också att orka mer sakta men säkert. Alla är vi ju nybörjare någon gång & det gäller bara att inte ge upp…