Naket och ärligt för ovanlighetens skull

Det har snart gått ett år sen jag startade processen mot att en gång för alla bli kvitt min vikthets och mitt mående pga den. Med en incident nära inpå var jag både orolig och rädd för framtiden. För vad den hade med sig i bagaget åt mig om jag skulle fortsätta i samma bana. Vad skulle den ha med sig som även påverkade min familj? Det bästa jag hade? Och har! Jag var rejält nere i en svacka och kände att jag inte kom upp hur jag än bar mig åt. Jag är inte den som öppnar mig och pratar med kreti och pleti, inte ens med nära och kära. Eller med någon professionell. Jag är bara inte sådan utan jag försöker alltid ”rida ut stormen”. Jag är den som klistrar på ett leende eller tar på mig masken och låtsas som att allt är bra. Det funkar ju till en början men ganska snart hänger mungiporna ändå och man ser mest plågad ut. Masken kasar och vill inte riktigt sitta på plats…

Min tanke att ta kontakt med vårdcentralen för att få skickat iväg en remiss om förfrågan på en GBP kom till under en utbildning med jobb. Kvinnan som höll i den sa något som verkligen fick mig att stanna upp och det var som att hon pratade direkt till mig. Minns inte alls vad hon sa men känslan som for genom mig, den minns jag! Tanken blev till handling och mitt beslut var inget jag pratade med någon om. Inte mer än med sambon. Ingen annan hade med saken att göra och har egentligen inte det nu heller. Men jag har alltid varit så brydd om vad folk tycker och tänker om mig och mitt. Är lite så fortfarande men jobbar stenhårt på att låta bli. Har kommit en bra bit på vägen och faktiskt, operationen har gett mig ännu mer styrka att skita i alla andra och vad de kan tyckas tänka och tro. Det är en ständig process men jag kommer längre och längre.

Jag är inte öppen med att jag gjort operationen men inte heller döljer jag det. Frågar folk så svarar jag men jag är inte min operation. Jag är fortfarande Jessica. Vissa accepterar valet jag gjort och andra gör kanske det inte. Den som inte accepterar mitt val har heller ingen plats i mitt liv. Man behöver inte tycka att jag gjort rätt eller tycka om ingreppet i sig och det är helt okej men, behåll din åsikt för dig själv. Nu har jag inte fått så mycket kommentarer och det kan ju bero på att folk anser att mitt liv är mitt och mina val är mina eller så pratar man så in i bomben när jag inte är där eller har ryggen emot. Men, då bjuder jag på det 😛

Jag vet att jag tjatat om det i andra inlägg men jag mår verkligen bra. På alla plan. Jag är så nöjd med mitt val och jag hoppas att jag får fortsätta må på topp. Känner mig lyckligt lottad över att ha fantastiska vänner, en underbar familj, fina söner, goa dottern och så min älskade sambo. Han har betytt oerhört mycket för mig under alla våra år och gör så fortfarande. Han känner mig utan och innan, kan läsa mig som en öppen bok. Känner mig många gånger bättre än vad jag själv gör ❤️ Jag känner mig bortskrämd över att få må så bra, att ha det bra. Pessimisten i mig kan ändå inte låta bli att mumla ”undras när det vänder”…

sant

@ 00:14

FacebookTwitter