Naket och ärligt för ovanlighetens skull

Det har snart gått ett år sen jag startade processen mot att en gång för alla bli kvitt min vikthets och mitt mående pga den. Med en incident nära inpå var jag både orolig och rädd för framtiden. För vad den hade med sig i bagaget åt mig om jag skulle fortsätta i samma bana. Vad skulle den ha med sig som även påverkade min familj? Det bästa jag hade? Och har! Jag var rejält nere i en svacka och kände att jag inte kom upp hur jag än bar mig åt. Jag är inte den som öppnar mig och pratar med kreti och pleti, inte ens med nära och kära. Eller med någon professionell. Jag är bara inte sådan utan jag försöker alltid ”rida ut stormen”. Jag är den som klistrar på ett leende eller tar på mig masken och låtsas som att allt är bra. Det funkar ju till en början men ganska snart hänger mungiporna ändå och man ser mest plågad ut. Masken kasar och vill inte riktigt sitta på plats…

Min tanke att ta kontakt med vårdcentralen för att få skickat iväg en remiss om förfrågan på en GBP kom till under en utbildning med jobb. Kvinnan som höll i den sa något som verkligen fick mig att stanna upp och det var som att hon pratade direkt till mig. Minns inte alls vad hon sa men känslan som for genom mig, den minns jag! Tanken blev till handling och mitt beslut var inget jag pratade med någon om. Inte mer än med sambon. Ingen annan hade med saken att göra och har egentligen inte det nu heller. Men jag har alltid varit så brydd om vad folk tycker och tänker om mig och mitt. Är lite så fortfarande men jobbar stenhårt på att låta bli. Har kommit en bra bit på vägen och faktiskt, operationen har gett mig ännu mer styrka att skita i alla andra och vad de kan tyckas tänka och tro. Det är en ständig process men jag kommer längre och längre.

Jag är inte öppen med att jag gjort operationen men inte heller döljer jag det. Frågar folk så svarar jag men jag är inte min operation. Jag är fortfarande Jessica. Vissa accepterar valet jag gjort och andra gör kanske det inte. Den som inte accepterar mitt val har heller ingen plats i mitt liv. Man behöver inte tycka att jag gjort rätt eller tycka om ingreppet i sig och det är helt okej men, behåll din åsikt för dig själv. Nu har jag inte fått så mycket kommentarer och det kan ju bero på att folk anser att mitt liv är mitt och mina val är mina eller så pratar man så in i bomben när jag inte är där eller har ryggen emot. Men, då bjuder jag på det 😛

Jag vet att jag tjatat om det i andra inlägg men jag mår verkligen bra. På alla plan. Jag är så nöjd med mitt val och jag hoppas att jag får fortsätta må på topp. Känner mig lyckligt lottad över att ha fantastiska vänner, en underbar familj, fina söner, goa dottern och så min älskade sambo. Han har betytt oerhört mycket för mig under alla våra år och gör så fortfarande. Han känner mig utan och innan, kan läsa mig som en öppen bok. Känner mig många gånger bättre än vad jag själv gör ❤️ Jag känner mig bortskrämd över att få må så bra, att ha det bra. Pessimisten i mig kan ändå inte låta bli att mumla ”undras när det vänder”…

sant

@ 00:14

FacebookTwitter

Hatkärlek

Befinner mig på jobb där jag gör veckans första nattpass. Känner mig allt annat än på topp; trött och tung i huvudet, som om där ligger en förkylning på lur i kroppen. Hoppas inte det, det har jag varken tid eller råd med. Men, vi får se tiden an. Har känt av detta i ett par dagar nu så kvällens spinningpass var kanske det som behövdes för att få skitet att bryta ut? Är ju inte första gången man tränat för att få möget att bryta ut. Där man gått och mått apa, bokat av träning och sen har inget mer hänt. Då är det lika bra att köra på stenhårt istället för att bara gå där och vänta…

Och på tal om kvällens spinningpass så var det grymt! Både vad gäller upplägg, musik samt min egen prestation. Var uppe och nosade vid maxpulsen mer än en gång och jag körde fullständigt slut på mig själv. Var riktigt nöjd efteråt. Avskyr egentligen spinning men känslan efter väger verkligen upp. Ser fram emot torsdag, då är jag bokad på M’s spinning och det är ett pass jag saknat. Hatkärlek. Som till Ullared och GeKås ungefär 😉 Var bokad på det förra veckan också men då for jag och Emilia ner till brorsan med familj och tiden räckte dåligt till. Nu är det lättare att få till ett M-spinningpass än vad det är att hitta umgängestid med bror så valet var ju enkelt 😛

@ 04:02

FacebookTwitter

Frid inombords

Nytt år med nya tag! är en stående fras varje nyårsdag har jag sett på mina minnen på ”fejjan” och ja, även i år har jag uttryckt samma ord men, skillnaden är att jag inte har något mål alls för detta året. Inte mer än att jag ska fortsätta må bra inombords, att fortsätta ha fokus på mig själv och mina närmsta. Träningen blir vad träningen blir. Önskvärt är minst tre pass i veckan och jo jag vet att man kan få till det med bra planering. Jag kommer dock inte att vända ut och in på mig själv utan det som blir, det blir. För närvarande så mår jag riktigt bra. Kan inte minnas när jag känt sådan frid inombords. Jag tänker inte göra en årskrönika för året som gått utan mest konstatera att 2015 var ett år med en blandad kompott. Ett år fullt av insikt för min del. Insikt över vad jag behövde för att jag skulle må bra. Jag satte fokus på mig själv och placerade andra bakom. Det är inte mitt normala jag och det har krävts stor vånda för att stå fast vid att jaget varit viktigare än niett…

Jag hoppas av hela mitt hjärta att 2016 fortsätter i samma anda och i samma lunk som sista halvan av 2015. Det enda jag kan säga är att jag verkligen måste bli bättre på är att få till dagar att umgås med mina syskon samt mamma. Måste bli bättre på det, avsätta tiden och planera in. Tiden har en tendens att rusa och vips har dagarna gått. Tiden är inget vi vet hur mycket vi har av. Ingen vet när den sinar och rinner ifrån oss. Man vet inte vad som väntar i framtiden så därför ska man ta vara på det man har och göra det bästa utav den! Det bästa för just en själv utan jämförelse med någon annan då vi alla har olika prio i livet. Och så ska det vara också ❤️

@ 09:57

FacebookTwitter