En resedagbok på väg mot ett hälsosammare liv!

När jag var uppe pÃ¥ gymmet igÃ¥r innan jobbnatten sÃ¥ kryllade det av folk i alla dess storlekar; man har ju startat en massa nya grupper nu efter sommaren & synen av alla taggade tjejer/killar/kvinnor/män fick mig att smÃ¥le. Det där var ju jag för ett Ã¥r sedan, full av motivation & siktet pÃ¥ ett smalare jag. Även i själva gymdelen var det fullt av nytt folk & för första gÃ¥ngen pÃ¥ länge kände jag mig smal. FÃ¥r man lov att säga sÃ¥; att man kände sig smal eftersom där stod nÃ¥gon kraftig sidan om? Det blev liksom en kick att se mig själv springa, svettig & dan, pÃ¥ löpbandet där nÃ¥gon annan precis orkade gÃ¥ i promenadtakt pÃ¥ löpbandet sidan om. Jag tycker det lÃ¥ter sÃ¥ hemskt även om det inte är nÃ¥got illa ment. Jag skämdes nästan när tanken flög över mig igÃ¥r. Kunde inte lÃ¥ta bli att jämföra mig med killen sidan om & för första gÃ¥ngen sÃ¥g jag pÃ¥ allvar hur mycket jag faktiskt gÃ¥tt ner! Kom även en ”fan vad jag kan” över mig när jag sprang mig svettig, 3km pÃ¥ dryga 20 minuter medans killen sidan om flÃ¥sade i promenadtakt. Och nej, jag menar inget illa med det för den flÃ¥sande var jag förra Ã¥ret & tänk vad man klarar av om man bara brukar allvar, vilken ork & energi man bygger upp efterhand. Ta min första träff med Crosstrainern tex, jag stod pall i knappt 3,5 minut & sen var jag sÃ¥ slut att jag inte ens kunde svara pÃ¥ nÃ¥got som min sambo sa till mig. Efter dessa ”ynka” minuter svettades jag nästan lika mycket som efter gÃ¥rdagens löp. Idag stÃ¥r jag pÃ¥ samma maskin i 60 minuter utan att ta paus. Killen sidan om kommer ocksÃ¥ att orka mer sakta men säkert. Alla är vi ju nybörjare nÃ¥gon gÃ¥ng & det gäller bara att inte ge upp…