En resedagbok på väg mot ett hälsosammare liv!

Det där med motionen har det blivit allt sämre med, känns nÃ¥tt fruktansvärt trist. Ett tag var jag sÃ¥ jäkla bra pÃ¥ att fÃ¥ till det med gymtid & promenader men de senaste veckorna sÃ¥ är där alltid nÃ¥got som kommit emellan. Jag är ‘rädd’ för att slappa till helt, sÃ¥ pass att man inte kommer igÃ¥ng igen. PÃ¥ mÃ¥ndag SKA jag till gymmet innan det är dags för jobbnatten. Inget fÃ¥r komma emellan…inget!

IgÃ¥r satt jag här hemma i väntan pÃ¥ att det skulle bli dags att bege sig mot bussen för färd ner mot jobb & mitt i väntan beslöt jag mig för att gÃ¥ in till stan istället. Det var en promenix pÃ¥ 6,7 km & när jag stängde ytterdörren bakom mig startade jag tidtagaruret, vinkade till dottern i fönstret & sen började promenaden. Halvvägs mot Knutpunkten, som var mitt mÃ¥l, körde min buss förbi mig. Klockan tickade pÃ¥ mot 20:00 & det är klockslaget dÃ¥ Landskronabussen lämnar ‘Knutan’. Den bussen var tanken att jag skulle hinna med sÃ¥ jag ökade pÃ¥ takten en aning. PÃ¥ sina hÃ¥ll var det stora isfläckar sÃ¥ dÃ¥ fick man sakta ner farten. Lunk, marsch, lunk, marsch. Framme pÃ¥ Knutpunkten tog jag fram min mobil för att stänga av tidtagaruret & i samma veva ser jag Landskronabussen lämna sin hÃ¥llplats ett par minuter för tidigt *suckar* Dock försvann irritationen när jag insÃ¥g att uret stannat pÃ¥ 01.01.54 – utan isfläckar tror jag bestämt att jag gÃ¥tt pÃ¥ 50 minuter, fÃ¥r göra om den promenixen när dessa behagar töa bort =D