Det där med motionen har det blivit allt sämre med, känns nått fruktansvärt trist. Ett tag var jag så jäkla bra på att få till det med gymtid & promenader men de senaste veckorna så är där alltid något som kommit emellan. Jag är ‘rädd’ för att slappa till helt, så pass att man inte kommer igång igen. På måndag SKA jag till gymmet innan det är dags för jobbnatten. Inget får komma emellan…inget!
Igår satt jag här hemma i väntan på att det skulle bli dags att bege sig mot bussen för färd ner mot jobb & mitt i väntan beslöt jag mig för att gå in till stan istället. Det var en promenix på 6,7 km & när jag stängde ytterdörren bakom mig startade jag tidtagaruret, vinkade till dottern i fönstret & sen började promenaden. Halvvägs mot Knutpunkten, som var mitt mål, körde min buss förbi mig. Klockan tickade på mot 20:00 & det är klockslaget då Landskronabussen lämnar ‘Knutan’. Den bussen var tanken att jag skulle hinna med så jag ökade på takten en aning. På sina håll var det stora isfläckar så då fick man sakta ner farten. Lunk, marsch, lunk, marsch. Framme på Knutpunkten tog jag fram min mobil för att stänga av tidtagaruret & i samma veva ser jag Landskronabussen lämna sin hållplats ett par minuter för tidigt *suckar* Dock försvann irritationen när jag insåg att uret stannat på 01.01.54 – utan isfläckar tror jag bestämt att jag gått på 50 minuter, får göra om den promenixen när dessa behagar töa bort =D
